AKTUELLT
Recension av Susanne Durlind, skribent, fotograf och redaktör med tonvikt på Kultur

Lång dags färd mot natt

Den dimman hade tydlig skärpa

I fredags 14 mars hade jag förmånen att få se Eugene O'Neills odödliga verk: "Lång dags färd mot natt" på vår vackra teater i Ystad. Lika aktuell nu som när den skrevs 1956. Odödlig i den meningen att dimman familjen Tyrone lever i fortsätter fördunkla och förgifta familjerelationer, nu och i framtiden. Missbruk och medberoende. Så länge vi andas och lever och tar felbeslut. "Det finns inga genvägar," (som Tommy Lee Jones karaktär alldeles nyss sa i suveräna dramat "Landman", på Skyshowtime) och det är just genvägarna vi tror vi ska ta för att göra saker lättare, för att minska smärtan, som får oss att vandra in i dimma. Vandra vilse. Som mamman i familjen Tyrone som inte vågar fejsa sin egen smärta för de val hon tagit. Hon tycker synd om sig själv för att hon inte blev den där konsertpianisten hon drömde om, skyller på annat och dövar sig med piller och självförnekelse. Missbruk och medberoende. Alla i familjen Tyrone är gravt medberoende till varann i en enda härva av lögner och plötsliga utfall av tragikomiska klarsyntheter. Precis som det är i verkligheten och för mig med en medberoendehistorik är det både sorgligt och befriande att se det gestaltas så här utan nån överdriven pedagogik. Regissör och skådespelare t r o r på sin publik, behandlar dem som intelligenta varelser kapabla att känna och förstå på ett djupare plan, i denna eminenta uppsättning av Eva Dahlman. Möjligen förvirrande för den som inte förstår att medberoende är just så där komplex och motsägelsefull. Stundtals även djupt komisk... när man orkar distansera sig en aning från sig själv och se på det hela utifrån. Det här var en ytterst drabbande och otroligt välspelad pjäs kryddad med den svarta humor som också Lars Noren var en mästare på. Denna uppsättningen lägger jag i samma minnesdepå som den uppsättning av "Natten är dagens mor", jag såg på Göteborgs stadsteater 1984. Teater som lever, vibrerar och betyder nåt på r i k t i g t för människor. Undrar jag dock om alla uppfattade nyanserna. En fullsatt teater rymmer 400 personer och "les enfant de paradis", de där uppe på tredje raden, missar förmodligen minspel och nyanser. Musik och dans kan man ta in på avstånd men en intim teaterföreställning gör sig bäst nära scen (och där sitter jag) De tre manliga skådespelarna (Krister Henriksson, Alex Jubell och Tobias Aspelin) är fantastiska och Grynet Mollvig som mamman bär den komplexa missbrukspersonligheten med bravur och rörande inkänning. Den kärleksfulla, iskalla, egoistiska, omvårdande människan i förnekelsens fulla sving. Bravo. Tack Riksteatern!
Susanne Durlind, skribent, fotograf och redaktör med tonvikt på Kultur.